Alltså, det här med min flytt och så vidare. Det är det jag frågar mig själv. Har jag ångest? Är jag rädd för att bli själv och så vidare?
Svaret på min egen fråga är att jag har inget att ha ångest över, jag vet att jag klarar det här. Även om det kan vara trassligt från början så blir det alltid bra i slutändan. Jag får göra det bästa utav situationen och försöka vara positiv även om saker och ting inte blir som det är tänkt.
Jag har alltid, nästan alltid längtat efter att få flytta hemifrån när jag gått ut högstadiet.
Det känns som att jag har kunnat ta det ansvaret länge. Det känns iallafall som så.
Även om man kanske inte är bäst på allt så är det ändå så.
På lördag tar jag alla mina saker och flyttar till min lägenhet i Älvsbyn. På onsdag nästa vecka så börjar jag skolan och jag är taggad till tusen ska ni veta.
Få göra någonting som man vill och inte bara göra massa saker i onödan.
Att det äntligen bara är 3 år kvar av skolan. Så länge som man har stått ut.

Det jag är mest rädd för är att min mamma har nog insett att jag har blivit stor och ska börja kunna klara mig själv. Utan att hon ska behöva gnälla och gnata på mig varenda dag. Skön för både mig och henne eftersom att jag då kan planera själv när jag ska göra saker. 
 
Det känns som att nu. Nu ska jag starta ett nytt liv!
Det kommer bli så himla härligt.

Självklart kommer jag sakna allting här hemma också men det roliga är ju att jag kommer hem nån gång då och då, det tycker jag ändå är en bra början. FAst jag tror faktiskt jag kommer åka hem mer i början. Eftersom att det ändå kanske finns en gnutta hemlängtan i mig. Men vafan tänker jag då, vem får inte hemlängtan när det är första gången? Va? Seriöst.
 Det är ju så det ska vara.
 Då känns det ju extra bra. Som att man verkligen har fått ut någonting av att bo hemma ändå. Så tror jag att alla känner.